Jag är ett jävla nervrak rent ut sagt
Hejsan =)
Jo innan jag börjar skriva så måste jag ta och berätta lite om min buss skräck som jag helst vill slippa!
Jag ringer alltid upp Emma och sitter och svär och skriker i telefonen om hur mycket jag INTE vill sitta på bussen. Jag blir också så nedrans nervös så jag brukar gå lite sådär 30-40 min innan bussen går ifrån stan.
Om jag inte skulle ha någon att ringa innan jag satte mig på en buss själv så skulle jag antagligen börja gråta eller gå istället. Jag är mega rädd för att trilla i gången och jag säger oftast fel vart jag ska.
Så frågan är, Hur ska jag klara av skolan sen?
Det står NERVRAK ingraverat i pannan på mig.
Kom precis hem från Emma, kände att jag var lite sådär halft trött och det är skönare att sova i sin egna säng =) Midsommar blev inte så dålig trotts allt. Emma och jag har roat oss ganska så bra med både god mat och skratt.
Jag tog 23.05 bussen hem och när Emma&jag kommer fram står det en man i kanske 40 års åldern med en ryggsäck. Han är full så vi ställer oss hm kanske tre meter bort. Emma ringer Pia och samtidigt som hon pratar så förflyttar sig den här mannen närmare och närmare och tillslut blir det så obegahligt så jag börjar skrika Emma jag tror att jag ligger över hos dig ändå! Bara vi kommer härifrån fort!!!!! Mannen stannar medans bussen kommer i samma veva. Emma tvingar på mig på bussen och det är bara jag och han där. Jag sitter nästan längst fram och han sätter sig längst bak. Emma är med mig i telefon halv vägen tills den här mannen sätter sig precis bakom mig. Jag hojtar till Emma att jag måste lägga på. Men hon insisterar på att stanna kvar. Slänger därför på luren (förlåt Emma) i örat på henne och ringer upp mamma för att be pappa komma och möta mig om den här mannen får för sig att hoppa av samtidigt som mig.
Jag klickar och ska gå av då den här mannen ler och vinkar hejdå till mig. Livrädd som jag är börjar jag skrika och känner att jag får tårar i ögonen. Rusar med stora steg därifrån och möter sedan pappa vid stora backen. Puh säger jag bara! Varför händer alltid sånt här mig och Emma? Den här mannen mötte jag också nykter samma dag då jag skulle till Emma.
Tack för en JÄTTE trevlig kväll Emma!
Jo innan jag börjar skriva så måste jag ta och berätta lite om min buss skräck som jag helst vill slippa!
Jag ringer alltid upp Emma och sitter och svär och skriker i telefonen om hur mycket jag INTE vill sitta på bussen. Jag blir också så nedrans nervös så jag brukar gå lite sådär 30-40 min innan bussen går ifrån stan.
Om jag inte skulle ha någon att ringa innan jag satte mig på en buss själv så skulle jag antagligen börja gråta eller gå istället. Jag är mega rädd för att trilla i gången och jag säger oftast fel vart jag ska.
Så frågan är, Hur ska jag klara av skolan sen?
Det står NERVRAK ingraverat i pannan på mig.
Kom precis hem från Emma, kände att jag var lite sådär halft trött och det är skönare att sova i sin egna säng =) Midsommar blev inte så dålig trotts allt. Emma och jag har roat oss ganska så bra med både god mat och skratt.
Jag tog 23.05 bussen hem och när Emma&jag kommer fram står det en man i kanske 40 års åldern med en ryggsäck. Han är full så vi ställer oss hm kanske tre meter bort. Emma ringer Pia och samtidigt som hon pratar så förflyttar sig den här mannen närmare och närmare och tillslut blir det så obegahligt så jag börjar skrika Emma jag tror att jag ligger över hos dig ändå! Bara vi kommer härifrån fort!!!!! Mannen stannar medans bussen kommer i samma veva. Emma tvingar på mig på bussen och det är bara jag och han där. Jag sitter nästan längst fram och han sätter sig längst bak. Emma är med mig i telefon halv vägen tills den här mannen sätter sig precis bakom mig. Jag hojtar till Emma att jag måste lägga på. Men hon insisterar på att stanna kvar. Slänger därför på luren (förlåt Emma) i örat på henne och ringer upp mamma för att be pappa komma och möta mig om den här mannen får för sig att hoppa av samtidigt som mig.
Jag klickar och ska gå av då den här mannen ler och vinkar hejdå till mig. Livrädd som jag är börjar jag skrika och känner att jag får tårar i ögonen. Rusar med stora steg därifrån och möter sedan pappa vid stora backen. Puh säger jag bara! Varför händer alltid sånt här mig och Emma? Den här mannen mötte jag också nykter samma dag då jag skulle till Emma.
Tack för en JÄTTE trevlig kväll Emma!
Kommentarer
Trackback
