Älskade Du,
Varför är det du som bestämmer när jag måste gå vidare och hur kommer det sig att du har gått vidare så fort? Har jag inte varit medveten om att allt bara har varit kras och att ingenting någonsin har varit bra mellan dig och mig. Jag känner inte för att prata med andra killar eller ringa någon annan när jag vill berätta något roligt som hänt. Jag älskar din mamma och din morfar för att jag vet vilken bra människa de har gjort dig till. För du är helt underbar, på alla de möjliga sätt som går!
Vet man vad sin livskärlek innebär vi 19 års ålder, jag vet inte men djupt inne i det bultande hjärta som skriker efter din närhet så vet jag att det är Du. Du är den bäste, du är Min bäste.
Jag känner otrohet när jag kollar åt andra killars håll, när du uppmuntrar mig till att gå vidare för det blir lättast så. Otroheten gör att jag mår illa över mig själv. Det jag har en stor klump i magen över är om Du kommer gå hand i hand med någon annan inom de närmsta veckorna eller månaderna eller när och om jag kommer över dig. För jag kan ju trots allt tycka att Du är mitt livskärlek men att Du väntar på din och att jag bara var en utav dina stora kärlekar. Det är jobbigt, fruktansvärt jobbigt och jag innbillar mig dessa falska förhoppningar när du säger att vi kommer förbli bästa vänner. Du har de mjukaste och perfekta läpparna jag någonsin kysst eller rört vid. Jag älskar dig så att det gör ont, ont i kropp och själ <3
Kommentarer
Trackback
