Jag kan inte släppa taget,
Efter att ha somnat klockan fyra inatt så tog jag sovmorgon till tolv i förmiddags, det behövdes kan jag säga. Jag låg och stirrade in i väggen i två timmar och bara tänkte och tänkte och tragglade gamla minnen, roliga som tråkiga hela tiden. Försökte förtränga dom men det gick bara inte.
Idag har jag haft den där känslan av panik i kroppen i stort sett hela dagen. Det är inte förns nu när jag kommit hem och sitter ensam vid datorn en onsdags kväll själv. Jag kommer så väl ihåg hur det var att gosa in sig i den där underbara famnen som höll en så hårt att man var den tryggaste någonsin. Mitt silverhalsband vägrar jag emellanåt att ta av mig, det känns som att jag är närmre dig på något sätt. En liten del utav mig gråter när jag tänker på att mitt andra halsband brändes upp och att du slängde ditt mitt på gatan. En sådan förvirrad själ som du är borde sakta ner farten, kolla dig om och faktiskt se att det är så himla många som älskar dig, inklusive mig. Det gör ont, så djävulskt ont i hjärtat när jag egentligen inte vet vad du vill eller inte, ingenting är liksom logiskt för fem öre. Du kommer aldrig hitta någon som mig och jag kommer aldrig att hitta någon som dig. Du fokuserade alldeles för mycket på det lilla negativa som fanns och jag väldigt mycket på det positiva. Jag valde att tro du valde att ge upp.
Jag försöker att intala mig själv att jag kommer hitta någon som Dig någon dag men den mörka och blödande delen i hjärtat säger nej, han var alldeles för underbar. Jag kan fortfarande inte låta bli att gråta tills jag inte orkar öppna ögonen något mer och jag kan inte hjälpa att kärleken aldrig försvinner. Jag önskar att jag kunde bli behandlad på ett mer respektfullt sätt och inte som skit under skon.
Kommentarer
Trackback
